Här är regulatorn för ca 1 500 kr, ett par vädersäkra kontakter (så kallade MC4) för 30 kr, samt en bit avskalad trefaskabel vi fick av grannen. Den har fem kopparsladdar i sig. |
Och inte minst batteriet -- skulle inte det explodera, spruta syra eller åtminstone ge oss en dunderstöt när vi fipplade med kontakterna?
Men vips vips, vi ställde provisoriskt fram en solpanel och borrade hål in i husvagnen genom bakskåpet där gasolen och reservdäcken är. Postorderföretagets tekniker Markus gav strategiska råd över en skral telefonlinje. Arbetet gick finfint och likaså gick det som en dans att kapa kablarna till två lagom långa, skala lite från de fem koppartrådarna, tvinna dem två och två (den femte fick vara arbetslös) och dra. Regulatorn skruvade vi in i garderoben och batteriet lät oss snällt fippla kontakterna av och på med bara en liten gnista ibland.
Bakpå solpanelen finns också en vädersäker MC4-kontakt (trodde vi). |
Men nu hade vi börjat få upp ångan. Över natten fick batteriet stå och ladda upp sig i grannens 230-volts-uttag. Och väderkontakterna slet A isär och petade ihop på enklaste sätt. Och VIPS-TRUDELUTT så spratt panelen till liv! 37 volt! FIRE IN THE HOUSE!
38 volt till och med påstår regulatorn att vår ensamma panel lyckas sprutta in i batteriet! Det är en volt mer än vad panelens specifikation hävdar att den klarar under optimala förhållanden. |
Vi förlustade oss också med en tur runt sjön på ett par vänliga grannars ytterligt bekväma tur-flotte, komplett med reling och elmotor. Vilket schabrak, som gjort för småbarnsfamiljer och pensionärer som inte vill gå kräftgång på stenstränder eller vada i meterdjup gyttja för att nå böljorna.
Ett ömsesidigt utbyte med grannarna på Sjövreten kom så väl till pass. De behövde tömma diverse vindar och torpargrunder och vi tog mer än gärna emot virke och lite annat som legat där i decennier. Tänk vad flott med grannsämjan! (Dessutom har fru B nästgårds visat sig vara en högt begåvad odlare och bjöd oss jämte väninnor att smörja kråset och förpacka så mkt bär vi kunde!)
Med hjälp av en nyfunnen, men icke desto mindre god, vän, snickrades av virket en latrinkompost.
Vi har också kikat på grävmaskiner, skruvat vidare på förrådet, och M har sett om växterna och planerat bikupor och fruktträd. I fredags kom också, schlabank, beslutet om avstyckningen! En sisådär sex månader tog det men inte gjorde det oss något. Nu tycks det klart, även om en månad krävs för att det ska vinna laga kraft.