Trefashandske klar för handslag och 100 ton sten på plats

Ohoj-hopp!

Ytterligare tre lass grus (0-16-kross) ligger nu på Utvägen och det känns fint.

Någon dags skarp kyla i början av förra veckan möjliggjorde detta. 

Tack till R och L på firman, vars stenbrott jag också besökte alldeles i närheten. Här till höger syns urberget där gruset sprängts loss. Tack berg!

Eftersom det gick så bra för lastbilen, vägande omkring 30 ton, att köra på vägen hoppas jag att den diskutabla vägkroppen är okej.

Återstår dock att packa gruset vilket jag hoppas att våra egna fordon räcker till, vi ska också lägga ett lass till för att färdigställa något slags rondell.

Tredje advent i går och dagen efter en härlig konsert med folkmusikinstitutionen på Musikhögskolan i Stockholm. Då påminns vi om vikten av ljus och det hoppas vi förstärka strax. Efter lite uppmuntran från en god granne tog jag i fredags ett grepp om mätarskåpet där den utgående huvudkabeln var kapad vid flänsen i skåpets underkant.

Grunnade på hur detta kunde lösas -- jag hade ju fått med två eldon när jag köpte skåpet -- skulle det räcka att slå ut en rund perforerad plåt ur skåpbotten och sätta i ett don? Det verkade inte passa. Nä, till sist skred jag till verket: Skruvade loss en skyddsplåt och därefter samtliga fem ledningar, tre faser (svart, brun, vit), en jord (gulgrön) och en nolla (blå) antar jag. Det var lite klurigt men funkade. Och så fram med en gammal kabel jag fått av samme granne, kapa till och tjoffa fram ledningar och metall. Och skruva i. Det var också lite klurigt att skruva fast, men funkade efter lite fotograferande i ett trångt läge för att se var kopparn (antar jag att det är) skulle in.

Sen fnulade jag i detta i en trefashandske och skruvade fast den undertill på skåpet. I dag ringde jag elfirman och de sade att har jag bara gjort precis som det var innan så är allt grönt. Färdiganmälan till kraftbolaget gjordes i slutet av november så nu är det mest bara att vänta. Elfirman fakturerar ingenting. Vi hoppas att det ska gå bra att gräva där vi vill. Bör vi lägga i en fiberkabel när det ändå grävs, tro?

Was noch? Har hittat en finfin källa till natursten. En första leverans är på plats, diverse plattor och klossar av oklara exakt art. 

One for the Road

Utvägen! Eller något annat av en rad frejdiga namnförslag som goda vänner kom med härom dagen. Vägen börjar konkretiseras! Efter diverse dikande, kanaliserande, vägtrummande, och repetition av några moment eftersom kanterna rasat när Åkerman kör över, började det för två veckor sedan bli dags att bygga själva vägen.

Jag grunnade och fnulade som vanligt. Laddade ned div vägverksdokument, frågade i forum. Vägbank, geoduk, bärlager. 8/16, 90-150, hej och hå. Hur brett, hur djupt tro. Dränerande eller packande? Jag ringde grävfirman, där veteranen L grymtade att 30 cm 0/63 och sen 8/16 på det några centimeter är standard. Ungefär samma sak sade några i olika fora på nätet, plus geoduk överallt. Med 4 meter bred väg skulle det gå på 190 000 kr inkl moms tror jag.

En småländsk manlig nära släkting, liksom vår lokale smed och mekaniker, sade däremot att det går med bara några centimeter grovt och ingen eller lite duk.

Jag drog till med en ca 3 meter bred väg. 60 m duk på de ställen där jag tagit bort gräset och lagt lera istället, vilket känns som en geleklump att köra (ned) bil på/i. Och vips, mitt i snöyran och kylan kom till slut grusbilen. Först fick vi dock beställa plogning och jag sågade ned träd vid infarten och hackade en massa is. Jag var nervös, inte minst för navigationen: Nätt och jämnt lyckades den också svänga in från landsvägen. Upp för backen? Gick väl. Och in på vår "väg" då, mja-jo, med liten marginal och demolerande av diverse växtlighet började den tippa. En fin hög, "jag krattar ut detta" hojtade jag och skred till verket. Pust ja, det var ju några ton. Men det kom ungefär rätt och med förenade krafter fick jag o chauffören Roger ut det och sen kunde han backa en liten bit till osv osv. Tre lass hann vi med.

Nere i sänkan, det kritiska stället, var R orolig att bilen skulle sjunka. Vad gör vi om du inte kan köra där? Då får man gräva bort allt och fylla upp med 90-150 menade han.. Urrrkkk.

Men på något vis gick det. Och redan samma kväll körde jag vår personbil på mästerverket!

Dock ska sägas att krosslagret är tunt och ojämnt och därunder är i omgångar en hel del wobblig lera. Vi behöver köra på minst ett par tre lass till (varje lass ca 13 ton tror jag) och även uppåt husvagnen till.

Men väldigt skoj att göra detta!

Mätarskåpet har också kommit och packats upp. Ska bli fint att koppla in oss på elnätet vad det lider, och få den bekvämligheten och samtidigt förhoppningsvis öppna för att kunna "ge" tillbaka från lite förnybar produktion.

Släntgatan? Lägg-i-backen?

PS. 0/63 betyder alltså ett grus där de allt grövre än 63 mm silats bort. 8/16 betyder ett grus där allt grövre än 18 mm men även allt finare än 8 mm tagits bort.

Dags för bin - summering av månaden som gått

Den 9 oktober var det då äntligen dags för våra första husdjur att komma på plats på Sjötunet! Med hjälp av fina biodlarvännerna L, T och C ordnade vi med gemensam biflytt från biodlare P hem till Sjötuna. L körde försiktigt på vår skumpiga väg och lite stressigt blev det allt att få bina på plats. Biodlare P hade instruerat oss att ca 15 minuter har vi på oss att lyfta kuporna från lastflaket till den utvalda bikupeplatsen, mäta av med vattpass så att kuporna står rakt och sedan försiktigt ta bort skumgummit som täppt till flusteröppningen. Väntar en för länge kan bina bli oroliga.
Det hela gick bra, vi noterade att den högra kupan vägde mer än den vänstra. Måste vara ett större samhälle i den. Efter biflytt blev det äppelplockning från våra fantastiska äppelträd. Undrar just vad det kan vara för äppelsorter?

Några veckor senare, 30 oktober, en solig dag med temperatur på 9-10 grader i solen, fick vi bevittna biflygtur! Vi som på morgonen undrat om allt stod rätt till eftersom det var så tyst vid kuporna fick nu njuta av bin som surrade runt i solen framför kuporna. Men så fort solen försvann och temperaturen sjönk bonade de in sig i sina små hus. Kanske är det först till våren vi får se dem igen?

Vägtrumma i backen

Hemma i lägenheten igen efter en tio dagars fnul på gården och tidningsredaktionen. Det har blivit fortsatt grävmaskinspul men också en del annat. Till exempel en hemmaskapt avfuktare, i form av lite vägsalt (kalciumklorid) i ett durkslag ovanför skurhinken. På något magiskt vis bildas vatten på botten.

Så här snickras det.

Se så sned en av larvplattorna är! När jag skulle börja gräva en kanal upptäckte jag att saknade bultar verkade göra ett smärre haveri sannolikt. Som tur var hade jag just fått sex reservbultar från mekanikern och vips så gick det att skruva i! Nu har totalt fyra bultar satts i. Känns fantastiskt att vara med och renovera maskinen!

Här utökar familjen experiment med att göra trädgårdsland.

Men ack, ibland läcker det illa mycket hydraulolja. Har försökt ställa dit behållare för att samla opp. Även om läckage är vanligt i gamla maskiner och packningar kanske kan behöva mjukas upp känns detta i överkant. Vi ämnar försöka reparera/byta ut något snarast för att sätta P för detta.

 Så var det dags att gräva för vägtrumman!

 Tjoff och vips!

 Klart och frost på.

Hydraul-höst

En härlig återkomst till marken efter ett par veckors frånvaro tror jag! Hämtade begagnade verktyg på cykel i stan (vi vill spara parkeringspengar så vi står några kilometer bort), körde till bilverkstad i byn, fick låna ett skruttigt åk. Tankade upp div bränsle i dunkar, tog mig till grannen, hämtade dricksvatten, hämtade laddade batterier och körde över en grässtig hem till oss! 

Sitter o äter middag nu vid sjutiden, olivoljan har stelnat i kylan. Omkring 10 grader både inne och ute. Men läckert med het och fin mat efter kyla och knappt nåt i magen tidigare i dag. Lite svårt att skriva också i bara stearinljus och med en hand när jag behöver byta, och så rinner ju datorbatteriet ut — har ännu inte fixat 12V-laddare till laptopen.

”Gården” såg i alla fall okej ut trots vår frånvaro, dasset hade plasten blåst bort från, illa enfaldigt att bara ha lite träbitar o grenar över det och även spannen med barkstö. Komposten hade nätt och jämnt klarat sig från inregn. I förrådet är det fläckar på golvet, oklart om det kommer från innertaket, upp genom golvet eller är gammalt.

Jag sorterade in det nya (fogsvans, bultsax, lite filar o andra prylar jag knappt vet vad det är men det kändes, eh, vettigt att ha), hällde bort gråvattnet. Pelarna till förstugan har börjat blåna.

På landet är det viktigt att planera och stolt är jag över att jag kom på att smeden stänger kl 16 så jag stegade opp till grävis och gick loss på hydraulfilterluckan. Svischt! Med korrekt hylsnyckelteknik gick första muttern gick att lossa, även om den fastnade i nyckeln.. Detta kändes som ett genombrott, iaf ett tydligt steg framåt i de senaste veckornas gräv-maskin-limbo. Vips ringa smeden som ställde fram en dunk hydraulolja, så in och hämta bilen (behöver mekas mer men mekanikerna känns gediget duktiga och omhändertagande, han tipsade också om att köra pick-up, fyrhjulsdrivet och med kraft för en släpkärra) och oljan.

Ute igen borstade och torkade jag lite rent på luckan och sen svjonk opp med den. Da daa! Smått helig att för första gången blicka in i ett teknologiskt känsligt inre rum jag berett mig tillgång till. Fyra filter reste sig ur cylinderutrymmet liksom tyst iakttagande mig. I snabbt tilltagande skymning hällde jag på oljan fast jag saknade tratt men det gick fint. Lite oroligt eftersom säljaren sagt att man måste lyfta upp filter för att det ska rinna undan tillräckligt fort. Men det sjönk bort. I blåsten kom nåt tallbarr i, ajaj, men det gick nog att få ur. 40 liter tankade jag i och nivån steg i givaren jag reparerat…

MEN suck, väl nere igen hade nivån i röret stigit upp till brottet jag reparerat ungefär och ajajajaj, vi närmare spaning inser jag att det gamla röret ju är sprucket även i botten. Det glittrar, trots det nu kompakta mörkret, där oljan tränger ut. Till råga på allt är det halt och trångt och nästan omöjligt att komma åt stället, med mindre än att svänga runt grävmaskinen. Två steg framåt och ett bakåt blev det denna gång. Vet inte riktigt hur gå vidare, har snott in stället med papper och tre sorters tejp provisoriskt. Tänker nog kolla papperen i morgon, har det inte läckt tankar jag bränsle och kör några timmar. Kanske kan kladda in stället med… lera? Tuggummi? Kåda?

Vi har bett om anslutning till elektricitetsnätet och hoppas kunna sätta upp ett mätarskåp en vacker dag. Jag försöker studera ellära.

Ett annat genombrott är att vi för första gången sett tomten med höjdlinjer, elevation curves. En grym känsla. I detta är vi starkt inspirerade av Richard Perkins, som M gått kurs hos, som i sin bok jag läser lägger ut texten om värdet av att ha koll på åsar och dalar och slänterna där emellan. Han har också hjälpt till att konvertera en satellitbild jag köpte till just höjdlinjerna. Dock har jag improviserat när jag passat in dem på ett flygfoto, i väst är det lite fel.

Jag och dussintals bloggläsare väntar också otåligt på M:s första blogginlägg. Det ryktas innehålla spännande fakta och bilder om en äventyrlig dag när gårdens första djur flyttade in.

Hösten har kommit...

...med regn på lervägen vi grävt, så att jag körde fast i onsdags när jag skulle fara hem. Bilen gick bra att dra loss för herr Åkerman!

En dag kom kraftbolaget för att märka ut elkabeln. Jag missade att be dem märka ut hela sträckningen så de fick komma tillbaka. Dagen efter att man hört av sig!

Vi har köpt lite rör och grävt lite dike och avverkat en smula för dikningen och i en lund där vi kan ha bin. Jag har också satt ihop traktorns timmervagn och kört granstammar med den! Det var väldans skoj. Men i helgen ville inte traktorn starta, aj aj.

Vi har även haft ett första vägmöte med flera familjer trevliga grannar. Oförvägen tänkte vi kalla vägen.

Vägen påbörjad!

I korthet o tyvärr utan bilder, då min tfn fortfarande är på verkstaden o jag sitter ute i beckmörkret i kylan eftersom jag tvingas låna grannens internet o saknar 12v-laddare till datorn...

Vi hade en härlig skördefest i lördags: ett par föräldrar, en gammal vän o en kär barnfamilj infann sig, liksom ett par goda grannar. Första bjudningen, första grillningen, första brasan... Fantastiskt. Tack.

A har fått lite återkoppling på grävandet o diket var kanske lite väl djupt... Nu lagt igen en del av det. Vi tänker också kanske testa att ha en del av vägen utan att ta bort ytskiktet/matjorden. Bara lägga på grus. Vi ska ta in ett par gruslass men först göra vägtrumma i lägsta punkten där det blir geggigt. I dag avverkade A järnet o släpade stockar samt testade tjälkroken, mycket skoj.

Husslöjd och första grävningen

I går grävde jag A för första gången! Väldigt spännande. Maskinen är så kraftig att man får vara väldigt försiktig, det är lätt hänt att hela vagnen lyfts upp i luften i stället för att skopan går ned i backen. Utmanande och roligt att försöka bli ett med grävaren, stundom blir allt bakvänt och är man då inte extremt lätt på hand brakar det och dunsar och ack så lätt man skulle kunna fördärva både det ena och det andra.

Tyvärr svårt med bilder just nu, skyller på min telefon som är på lagning.

Jag snickrar också på ett regnskydd om vi får många gäster på en gång. Det blir mer och mer ambitiöst men oklart om det går ihop. Har barkat sex alstammar och drivit ned i jorden och gjort höga tappar och förbundit dem med horistontella liggare.

Men när jag nu ska göra ett reciprokt tak över denna ovala struktur är det svårt ingenjörsmässigt. Spiralen blir liksom högre och högre och jag förstår rakt inte hur den sista ska kunna kilas in under den första...

Det är soliga varma dagar och släktingar B och M har varit på spontanbesök, illa trevligt. Varje dag strövar eller rider också folk förbi nere på ängen. 

Om kvällarna läser A i Richard Perkins bok om deras imponerande gård i Värmland. Jag varvar kapitlen med Sherlock Holmes.

Bildbevis på bandgrävaren

Här är lite bilder från herr Å:s entré i förra veckan!

Åkerman och Lyckemo

Nu har det vips hänt saker och fastigheten (tomten? gården? marken?) har förändrats, liksom för alltid. Åtminstone har vi fått två nya familjemedlemmar: fru Lyckemo och herr Åkerman. 

I tisdags kom Lyckemo. Klarröd och grann, med rund mule och extra hydraulik backade vi av henne från lastbilen. Tyvärr inträffade en olycka längs vägen när vi missat att sänka ned bakvikten om 400 kilo, så att övre staget i trepunktslyften brast rakt av i gjutgodset. Aj aj aj. Ingen slåttring förrän det är svetsat, om det nu går att svetsa. Fru L, född typ 1957, är äldst på gården och har därmed rätt att göra lite som hon vill: Ibland startar hon ej och stundom fungerar icke frontlastaren. Å andra sidan har vi inte lärt oss att smörja henne heller. Stort tack i alla händelser till förre ägaren Krister, som också skickade med gafflar, en snöskopa, ett snöblad samt två vagnar.

I torsdags anlände så herr Åkerman. Far T kom strax innan vilket var illa trevligt och gav god handräckning. Ett vidunderligt schabrak som fick mellanlanda ute på landsvägen. Det smällde och knarrade med tordönsstämma när han körde av det ännu större släpet, som färdats ned från Tierpstrakten och en Tomas med entreprenadfirma. Vi lastade en skopa på släpkärran och tack o lov gick den inte sönder och vår bil orkade. Sen var vi tvungna att be granne E komma o hjälpa oss att lasta av från släpvagnen samt hämta rototilten på landsvägen. Sen äntrade jag cockpit och började känna mig fram bland knappar, spakar och pedaler. Att påstå att jag körde stickan i en luftledning vore oförskämt. I alla händelser gick inget sönder. Åbäket rattades och inte mindre än fyra verktyg lyftes samtidigt när vi larvade iväg i 2-3 km/h bort till oss. Totalt är det ju sex grunkor till: grävskopa, kabelskopa, planerskopa, släntskopa, rototilt, tjälkrok.

(Ingen bild här på Åkerman än, har lite strul med min Fairphone...)

På fredagen försökte jag o far meka med traktorn, som alltså är en MF35:a. Vi kollade elen - enbart saftblandaren och baklyset, samt vindrutetorkaren, fungerar… Vi for till Källvik o hämtade plog o vägsladd som inte kom med i tisdags. Så kom timmer(s)vännen David och efter mörkrets inbrott Michelle.

I går lördag var en så fin dag, med bad och gemensamt arbete — vi killar byggde ett garage till Lyckemo, som får namnet Lyckebo! Underbart. M rafsade och placerade hö och halm runt planteringar (den första hö har, efter tjusig slagning i tisdags av granne Bert). Vi har nu nog lärt oss hur Lyckemo ska startas: 1) Pumpa diesel. 2) Ställ gasen ganska på, dvs rakt åt höger eller något nedåt. 3) Glöd 20 sek. 4) Kör startmotor UTAN samtidig glödning 5-10 sek. 5) Upprepa 2-3. Förhoppningsvis går det utan extraladdning av batterierna.

Här snickrar David en bock för vedkapning.

Köp i hamn

I fredags träffade vi säljarna G och I, bankiren E och mäklaren T på Ekobanken i Gamla stan. Alla papper skrevs under till slut och vi betalade slutlikvid, en sju månader efter första kontraktsskrivning.

Vi har inte varit så mycket på tomten i augusti. När vi en helg kom ut hade storm fläkt förtältet upp över husvagnen och krökt ett par tältpinnar.

Ansökan om dass och kompost är under behandling på kommunen.

Nu i september hoppas jag A vara massor på plats! Och M så ofta det går.

Goda dagar

Efter två veckors knix på tomten har vi nu tagit paus för jobb och familjetid annorstädes. Men så fint det varit! Strålande sol, bad om och om igen, fina möten med grannar, både för första gången och återkommande bekantskaper.

Gärna ville vi bli klara med solelsinstallationen, men hur skulle det gå? Vi fick ett paket med regulatorn på posten till den hemtrevliga bensinmacken. Men ju närmare vi kom monteringen praktiskt desto svårare kändes det. Hur gör man? Borra hål i husvagnen? Limma, tejpa, silikona? Och skulle den tjocka kabeln vi fått av grannen fungera? Hur? Och hur lång sladd behövde vi egentligen?

Här är regulatorn för ca 1 500 kr, ett par vädersäkra kontakter (så kallade MC4) för 30 kr, samt en bit avskalad trefaskabel vi fick av grannen. Den har fem kopparsladdar i sig.

Och inte minst batteriet -- skulle inte det explodera, spruta syra eller åtminstone ge oss en dunderstöt när vi fipplade med kontakterna?

Men vips vips, vi ställde provisoriskt fram en solpanel och borrade hål in i husvagnen genom bakskåpet där gasolen och reservdäcken är.  Postorderföretagets tekniker Markus gav strategiska råd över en skral telefonlinje. Arbetet gick finfint och likaså gick det som en dans att kapa kablarna till två lagom långa, skala lite från de fem koppartrådarna, tvinna dem två och två (den femte fick vara arbetslös) och dra. Regulatorn skruvade vi in i garderoben och batteriet lät oss snällt fippla kontakterna av och på med bara en liten gnista ibland.

Bakpå solpanelen finns också en vädersäker MC4-kontakt (trodde vi).

Snärtigt satte vi in sladdarna i kontakterna och kopplade ihop. En multimeter hade jag också köpt som Markus berättade hur vi skulle använda.

Brun och svartvit fick vara plus tror jag, och blå och svart kanske minus. Eller så var det tvärtom. Gulgrön fick vara nolla, eller jord eller nåt. Smidigt tvinnade vi ihop dem och förde in dem i de stiliga metallhylsorna från MC4-kontakterna.

När vi kopplade in batteriet levde regulatorskärmen upp, men den erkände inte panelens existens. Men det fungerade inte ändå och vi fick pröva tekniker-Markus tålamod flera gånger. Det visade sig spöka flera fel: Dels är våra panelers väderkontakter av en äldre modell trodde Markus och passar inte med de nya! Attans! Dels var batteriet så uselt, det hade på bara någon timme eller två laddat ur från 11 till 8 volt, så det trodde M att vi skulle behöva kasta.

Men nu hade vi börjat få upp ångan. Över natten fick batteriet stå och ladda upp sig i grannens 230-volts-uttag. Och väderkontakterna slet A isär och petade ihop på enklaste sätt. Och VIPS-TRUDELUTT så spratt panelen till liv! 37 volt! FIRE IN THE HOUSE!

38 volt till och med påstår regulatorn att vår ensamma panel lyckas sprutta in i batteriet! Det är en volt mer än vad panelens specifikation hävdar att den klarar under optimala förhållanden.

Stor glädje och gamman runt vagnen. Raskt snidades en ram ihop till panelen också. Så kraftfull är den, eller snarare kanske så effektiv är regulatorn, att även i skugga producerar den över 20 volt.

Vi förlustade oss också med en tur runt sjön på ett par vänliga grannars ytterligt bekväma tur-flotte, komplett med reling och elmotor. Vilket schabrak, som gjort för småbarnsfamiljer och pensionärer som inte vill gå kräftgång på stenstränder eller vada i meterdjup gyttja för att nå böljorna.

Ett ömsesidigt utbyte med grannarna på Sjövreten kom så väl till pass. De behövde tömma diverse vindar och torpargrunder och vi tog mer än gärna emot virke och lite annat som legat där i decennier. Tänk vad flott med grannsämjan! (Dessutom har fru B nästgårds visat sig vara en högt begåvad odlare och bjöd oss jämte väninnor att smörja kråset och förpacka så mkt bär vi kunde!)

Med hjälp av en nyfunnen, men icke desto mindre god, vän, snickrades av virket en latrinkompost.

Vi har också kikat på grävmaskiner, skruvat vidare på förrådet, och M har sett om växterna och planerat bikupor och fruktträd. I fredags kom också, schlabank, beslutet om avstyckningen! En sisådär sex månader tog det men inte gjorde det oss något. Nu tycks det klart, även om en månad krävs för att det ska vinna laga kraft.